Mitt i allt kaos brukar det oftast finnas trevliga människor

I mina mentala stormar har jag alltid träffat bra människor. Kanske är det för att jag söker dem extra mkt för att jag behöver stöd. Kan det vara mitt handikapp, ADD, som gör mig extra öppen? Either way, som amerikanerna säger, här är en person som jag träffade på vägen:

Vi satt och pratde flera kvällar på olika ställen på psyket.  Den här kvällen var det mycket varmt och vi satt ute och pratade. "Låt stjärnorna visa dig vägen" säger hon. Jo de har väl något typ av system även om det är ganska ostrukturerat. Min vän och medksribent på http://www.reflectivecollections.wordpress.com/ skulle säkert haft en lång utläggning om naturens specifika matematiska mönster. Hur som helst så var det en trevlig kväll, och jag blev riktigt nöjd med porträttet, och jag kan igen. Nu måste jag verkligen gå.

Getting things done

Jag är mycket bra på att ta kontakt med folk. Det är en sak jag kan igen. Jag börjar gilla mig själv någonstans långt ned och då får jag finnas inför andra. Jag träffar en social, trevlig och intressant person här inne, hon tipsar om en bok som heter "Getting things done". Jag har inte hört om den boken förr. Jag hittar en video på youtube som jag inte hinner titta på, men jag ska se på den snart, http://www.youtube.com/watch?v=Qo7vUdKTlhk. Kanske ska jag läsa boken också. När jag tänker på långt efter jag är utveklingen måste jag snabbt  tappa mig på magen igen. Tapp tapp.

Kameleonten

Spridda tankar från psyket

 

Jag skriver från en psykiatrisk mottagning. Jag har varit här för länge. Men klamrar mig fast för att få struktur och sammanhang.

Jag drabbas av dödsångest på morgonen. Jag flyr så som jag gjort förr, bort från ansvar. Tankarna är för spridda, jag skyller på mitt handikapp och följer känslan som just nu är så mycket starkare än jag. Min vanliga strategi är att ge mig in något annat. Att byta aktivitet. Det är en strategi som fungerar ibland. Idag gör den det. Jag går och gymmar. Det är skönt. Det vet vi alla. Jag simmar upp till ytan och slutar skämmas. En tanke dyker upp. Skriv en text om det här. Så att någon annan förstår, och kanske viktigast av allt: så att du själv förstår. Låt skrivandet bli ett ankare i tillvaron. I gymmet kommer jag också på att jag ska ”tappa” mig själv på magen för varje självkritisk tanke jag tänker. Jag ”tappar” ofta när jag skriver. Jag är så ostrukturerad bla bla bla. Jag har så många olika spår. Men det skiter jag i. Jag tappar igen. Tapp tapp. Jag är ju konstnär.

Jag märker att mycket av min ångest och dödslängtan återigen kommer från att jag jämför mig själv istället för att fokusera på det jag själv skall göra. Beklagande och flykt dyker upp i stället för att ta tag i problemen. Oj va skönt att skriva om detta! Det är skönt att få ner det i ettor och nollor om än förvirrat. Jag vill ta tag i min egen skit, än en gång. Det har att göra med jobbet. Allt kretsar just nu kring att fly det. Ha ha, plötsligt är jag sysselsatt genom att fly. Men en rejäl dos pliktfullt arbete kommer att göra mig glad. Återigen ser jag hinder..

Jag tar hjälp från den nyliberala gudinnan självhjälp. Hon säger till mig: fixa en ”Jagärbrabok”, jag köper konceptet. Det är roligt när jag läser och testar att skriva saker som är positiva om mig själv. Och jag tar ytterligare ett steg bort från min gamla identitet. Jag gillar inte riktigt den jag skapar nu. Men den får duga.

Nu har jag nog sagt det mesta jag vill säga, eller plitat ned spåren i mitt huvud. Jag vet inte ens om jag vågar korrekturläsa. Jo jag ska göra det. Jag har inte så höga krav. Kreativitet är viktigt.

Nu är det förövrigt mat igen. Mat är min stora hobby för tillfället. Fast jag längtar efter en bättre hobby. En mycket bättre hobby och ett vanligt liv. Det är mitt mål.

Adios

Kameleonten

Jag kan igen.

Kameleontens ljud och bild blogg

Introduktion

Den här bloggen handlar om min kamp för att överleva. Jag kommer att lägga upp ljudfiler och illustrationer tillsammans med korta texter om mitt liv. Jag, kameleonten, har avbrutit den sista kursen i mina lärarstudier men ändå fått ut min examen. Jag har irrat runt ett bra tag utan arbete och identitet. Jag har blivit deprimerad och allt mer börjat förneka mig själv. Självförnekelsen har gått så långt att jag periodvis glidit in i självmordstankar. Mina dåliga sidor har förstärkts och jag har slutat kämpa eftersom jag saknat mål och riktning. Passivitet har blivit en del av min vardag. Jag fruktar den men vet inte hur jag ska bekämpa den.

I detta läge träffar jag en gammal vän och konstnär. Den första ljudfilen spelar jag in efter att jag träffat honom. Jag beskriver profetian som jag gett mig själv efter att jag kraschat in i min depression. Profetian skrek jag ut i förtvivlan till människor som hjälpte mig i början av min sjukdom, jag sa: "Jag är slut, jag klarar inte att få ordning, jag klarar inte att jobba, mina vänner kommer att lämna mig, min flickvän kommer att lämna mig, jag kommer att skämmas allt mer och mer för mig själv och slutligen ta livet av mig."

Min vän förklarar för mig att jag måste ge upp profetian, att jag måste ta små steg. Jag blir inspirerad av honom och hans ord. Jag blir också inspirerad av hans konst och hur han börjat med konsten. Min vän var, enligt honom själv, inte så duktig i början, men han hade driv och tyckt att konsten var kul. Det var också ett sätt att hålla ångest borta.

Jag har mycket ångest och mycket självförakt. Men skrivandet är bland de få saker jag gillar. Jag bryr mig inte så mycket om kvaliteten på texten. Just nu behöver jag bara någonting i mig själv att leva för, förutom mina vänner, min käresta och njutningen av att äta god mat. Jag behöver en passion. När jag finner passionen finns även en framtid, även om den är tillfällig. Jag är en ganska rastlös person. Hittills har jag glidit utan riktning. Jag har försökt jobba men mått dåligt, fortsatt att förneka mig själv tills mina närstående körde mig till en psykiatrisk mottagning. Jag bad om att få dö där, jag bad dem donera min kropp till bättre behövande eftersom jag inte klarar att leva. De lugnande min labila sida, men jag hade fortfarande inget mål. Jag söker det i skrivandet. Jag söker det genom min vän. Jag ser detta som en introduktion till något som kan bli långt och svårt. Men kontinuitet är viktigt, även om det dröjer så ska jag skriva till dig käre läsare. Jag vill varken försvinna eller kämpa vidare i tysthet. Så länge jag skriver finns det hopp. Jag har inte lyckats få med ljudfilen i den här posten, men jag lägger upp den så fort jag har tillgång till den.

Jag kan skriva igen, jag skriver faktiskt på den här bloggen...

Kameleonten