Will Work Set Me Free?

Last month I had several dreams about my old work. When I'm there everything is fine. Now I'm at this new work that made me sic. The workload made me depressed and self-critical. To an extreme point. To a point where there was no point with life. The logic is insane.


I have needs. One need is to be creative at work. I imagine that this creativity will save me. In all my plans to get back to a healthy life style I work. I can't really see an alternative.


I might try my creativity tonight. Try to slowly work on some magic lesson plan. I'll report on how it goes. No comparing. No judgment. Anything that I can create is good enough.

People and Places

 I walk to get the kids at daycare. I walk for an hour in the sunlight. It's beautiful. On the way back from daycare I meet some parents at a playground. We speak and I get some new contacts.


I also go to a choir once a week. It's a good venue to meet people. Different people than I'm used to but people. I need people and a context where we can interact. It's a need I have that I'm starting to meet. My best friend tells me that everything has a purpose. My depression maybe wanted to tell me what I need?


But depression is a grim teacher. There has to be other ways.

Six and a half years Later

I thought it was something of the past. But this Christmas I had another depression and was plunged down a black hole. I felt it in my

body at first. Then it went into my head. Disaster. And here is the upsetting part. Suicidal thoughts again. I seek help. I don't want them in my life, but they are there.

I've been in and out at the local psychiatric ward. Three times. Medication. A local shrink who talks about compassion and needs. Friends who keep in touch. A wife who supports me but who sometimes gets fed up because she doesn't know how to help. But she is still here. The love of my life.

After almost two months things are better. Follow me on my journey.

Utskrivning och passivitet

Skrevs i maj 2011


Det är som vanligt så mycket jag vill skriva. Så många tankar som rinner igenom huvudet och så lite som händer. Jag vill framförallt skriva om alla planer jag har för att komma igång och göra saker. Jag har pratat med min bästa vän om att skaffa barn, men jag kan inte skaffa barn för ens jag kan lita på mig själv. Men att ha barnet kanske kan vara ett sätt att tvinga sig igång.

I två dagar har jag nästan bara sovit och släpat på tunga tankar, men folk släpar upp mig och släpar iväg mig. Jag vill ha igång min egen maskin! En maskin som driver mig mot tydliga mål. Målen för imorgon är att börja planera, att läsa någons uppsats, att klippa håret och att träna. Lätt förvirrat där. Men. Kanske kan bloggandet få igång mig. Jag ska förövrigt skrivas ut från psyket, vilket är lite skrämmande. Flykt har blivit skåpsmat, men jag känner mig redo att släppa en gång till. I morgon kan jag, för barnet, för mina vänner och framför allt för min egen skull. Imorgon rapporterar jag om maskinen kommit igång. Jag har ingen  illustration att bjuda på

Kameleonten